Dottern Anna-Karin Gullberg och vännen/kollegan KG Johansson har skrivit boken om Arno Gullberg som nyligen släppts. Foto: Anders Sandlund.

Nu är den färdig, boken om jazzmusikern och pedagogen Arno Gullberg (1930-2002). På 200 sidor avhandlar vännen och kollegan KG Johansson och dottern Anna-Karin Gullberg både yrkesmannen och privatpersonen. I morgon kväll, fredag, firas boksläppet med ett releaseparty i Acusticums Black box.

KG Johansson har koncentrerat sig mer på musikern, vibrafonisten och pedagogen, medan Anna-Karin Gullberg har lagt mer tonvikt på bakgrund och familj. Många gånger har bilden av Arno Gullberg bekräftats. ”Julgranen har blivit prydd, inte utbytt mot en björk”, som KG Johansson uttrycker det.

– Han var väldigt konsistent, på något sätt har folk upplevt honom ganska lika. En del är så klart den yttre – den glade, ständigt rökande, men också den … inte petnoga, men kvalitetsorienterade personen. Den mer metafysiska, naturälskande pappan, den är mer den som jag har sett, säger Anna-Karin Gullberg.

Över gränserna

Berättelsen om Arno Gullberg flätas samman med bland annat föreningarnas och utbildningsväsendets historia. Här figurerar både dansarrangerande idrottsföreningar och Piteås eget Ripp-Rock. Här finns också improviserade musiktraditioners intåg i utbildningarna.

Många minns kanske de pigga ögonen bakom de tonade glasögonen. En elegant man som kunde älska en 29-kronors jacka lika högt som en Armanikostym. Arno Gullberg var en populär musiker som upplevde en guldålder med egen kvintett i början på 60-talet, en tidsepok då hans band var ett begrepp i nöjeslivet i norra landsänden. Dessförinnan hade han upplevt 50-talets Stockholm som kokade av jazz, mött stora stjärnor som Charlie Parker och varit medlem i Thore Swaneruds band. Arno Gullberg var senare en ”motvillig magister”, en pedagog som kunde vara obekväm med institutionens ramar.

Som ett barn

Fram kommer även bilden av en familjekär natur- och seglingsintresserad pappa och morfar och också en person som umgicks väldigt oberoende över generationsgränser, en man som vid mogen åldern upptäckte flygsimulatorspel som roade honom enormt.

– Han var som ett barn. När jag kom hem kunde han komma utspringande: ”nu gör jag en långflygning, gumman. Över USA! Du vet, det här tar timmar. Jävlar, vi kan hinna äta middag”. Det var så underbart roligt. Det kan jag sakna så jag bara dör, den här kompisen, säger Anna-Karin Gullberg.

Humor med tajming

I boken blir det tydligt att Arno Gullberg var en man som inte blev svaret skyldig. KG Johansson gör en koppling till jazztraditionen.

– Den där slagfärdigheten hör ihop med improvisation. Det är ganska besläktat, att kunna reagera direkt. Om trummisen gör ett fill, att svara på det på rätt sätt. Om någon säger något, det blir det verbala. Tajming.

– Och naturligtvis turnéharvandet. När jag åkte till Leningrad på mitt livs första turné satt vi i bussen i 19 timmar. Gör man det en stor del av sitt liv så måste man göra någonting roligt.

Valde det positiva

Anna-Karin Gullberg menar att det går tillbaka till sin fars uppväxt. Arno Gullberg hamnade som barn hos en öppensinnad fostermamma i ett fattigt Småland. Han var djupt tacksam mot henne genom hela livet och bakgrunden kan ha gett honom förmågan att se helheten, att inte haka upp sig på detaljer.

– För farsan var det nog mycket hans uppväxt, som innehöll en del svårigheter. Jag tror att han gjorde ett val tidigt i livet, att se det positiva och välja det. Han var ganska spirituell. Många upplevde det att ”han är så glad”, men det var ett ganska medvetet val. Han snackade aldrig skit om någon. Han tog alltid de svagastes parti. Han ville inte gå in i negativa, gnälliga samtal.

Bokprojektet är i mål. Vad föremålet själv sagt om initiativet får vi inte veta, men dottern har en teori.

– När KG kom med förslaget till mig kunde jag höra farsans röst ”Nej, nej, nej! Det är helt onödigt. Vem fan vill läsa om mig? Det är förgånget”.

Artikel i Piteå-Tidningen av