Det här fascinerande brevet kom från Anders Baudin, professor emeritus i Växjö:
19/11 2015
Hej Anna-Karin,
jag har just fått och läst boken om Din far. Grattis! Jättefin, kärleksfullt och insiktsfullt skriven. Jag har sträckläst den och minnena tränger sig på. Jag fick boken av Gunnar och Anita Hortlund, som var med på ’releasepartyt’. Anita är syster till Anders ’Bubben’ Burström och Gunnar är min barn- och ungdomskompis från Lillpite. Jag bor nu i Växjö, professor emeritus efter ett långt liv i akademiens tjänst, 45 år blev det. Men nu är jag heltidsmusiker äntligen! Jag skall förklara detta senare. Och nu får Du ursäkta om detta blir ett långt brev.
När Arno kom till Piteå var han föregången av ett genuint rykte, som visade sig vara helt rätt. En toppenmusiker, ett fenomen. ’Varför kom han hit?’ frågade vi oss. Men Du ger ju en bra förklaring i boken. Jag hörde hans grupp första gången 1960 när de spelade på Realskolans Gymnastiksal. Man bara häpnade. Jag hade då precis börjat gymnasiet på reallinjens matematiska gren. Men musik hade jag i bagaget och under detta år bildade vi ett gymnasieband och fick våra första gigs. Repertoaren var liten och somliga låtar (t ex Moanin’ som då var på modet) fick vi spela tre gånger innan skoldansen var över.
Bandet bestod av tre blås plus komp; trumpet, alt och tenorsax plus komp. Med fanns Jan Lundberg på tenorsax och jag på altsax. På piano (och vibrafon!) hade vi Bo Wiklund, lillebror till Tord. Så småningom kom Roland Nordmark med på trummor, han som blev far till Robert, en av landets allra bästa på tenorsax. Eftersom jag var den ende som hade någon som helst aning, skrev jag stämmor för blåset. Under sommaren -61 fanns vi alla i stan och inget att göra på kvällarna så vi övade in en repertoar.
Mot slutet av sommaren tog vi dit musikförmedlaren, Östen hette han. Veckan efter kom han med en bunt kontrakt. Vi hade hela året inbokat. Bara en månad efter debuten fick vi spela på Perudden, och där hade vi spelning nästan en gång i månaden. Vi hade tumme med Skarin. Vårt band var ju väldigt ungt och kvaliteten inte den allra högsta. Leif Westerberg hörde en bandinspelning med oss. ’Hä låt schnyggt, men hä schväng int”. Jo, det kanske var så. Men vi drog runt och spelade på de vanliga ställena, Folkan i Luleå, Blackis m fl, men också långt bort och med Östens Folkvagnsbuss så var det rätt tradigt. Annat var det ju med Arnos ekipage. Därtill insåg vi alla att det finns en bortre gräns, dvs när vi tagit studenten.
Och där fanns de som var så mycket bättre. Vi följde alla med Arno och hans orkester så gott det nu gick. Helgerna var ju för det mesta inbokade. Vi plockade upp ett och annat, tex en låt som heter ’Yes I do’, som fick bli Janne Lundbergs bravurnummer.
Vid ett tillfälle deltog vi i en tävling bland unga band i Sverige. Vi skulle spela in en demo på låten ’Jeeper’s Creepers’. Jag satt och försökte få ihop harmisarna, men blev inte nöjd. Jag tog mod till mig att ringa Arno. Inga problem sa han och ett par dagar senare hade han detta klart. Med låten i F-dur var de första två ackorden G7, C7. Detta kom jag inte på själv. Några veckor senare hade arret skrivits och vi hade övat in den, ett riff fanns då också.
Arno besökte oss och lyssnade igenom det hela och tyckte det lät bra. Mitt intryck av honom var precis det Du skriver i boken, en cool människa, trevlig, generös, och han hade inte något behov av att bevisa något. Jag måste medge att jag nog var lite för vördnadsfull, ville nog inte störa. Jag ångrar detta nu. Han hade säkert kunnat delge mig mycket. Men vi vann inte tävlingen.
Jag var också flitig på jammen i stan. Det var Hacke och Fille, men där var också Leif Westerberg med sin tenorsax. Så det svängde om honom, också där var jag en stor beundrare. Till jammen på Perudden kom också Arno ibland. Det var högtidsstunder, särskilt när han och Leif kom loss. Härlig stämning och trots att man var yngst i gänget blev man respekterad. Ofta blev det låtar man inte ens hade hört. Där fick jag lära mig Miles Davis’ ’Four’ och det var bara att hänga på.
Vid ett tillfälle hade någon tagit med ett antal tryckarr. Det var första gången jag konfronterades med sådana, och där lärde jag mig hur man skrev synkoperat, innan dess hade jag trott att svänget och synkoper – det får man ’ta med örat’.
Men gymnasiet var ändå prio ett så musiken fick komma i andra hand. Vid ett tillfälle när jag kom hem från plugget till Uddmansgatan 4, där vi bodde då, satt Arno och drack kaffe med mamma, pappa och syrran. Också då kunde jag ha varit mer enträgen om en djupare kontakt, men kanske jag redan då slagit tankarna på ett proffsliv ur hågen.
Curth Forsberg kom jag i kontakt med i samband med att jag köpte en ny klarinett. Jag kom hem till honom och han provade och godkände den. Sedan tog han sin egen klarinett och humpade över den till mig. ’Spela’ sa han. Men det var alldeles omöjligt. Röret var som en glasspinne. ’Du ska inte vara ledsen för detta, ingen annan kan heller’ och så berättade han om sina egna hemtäljda. Jag började nu öva med femmans hårdhetsgrad …
Under första året i gymnasiet fick jag klarinettlektioner av Curt Nilsson, oboist egentligen. Han ledde Munksunds blåsorkester och övertalade mig att gå med där. Den som ledde övningarna var Sigurd Wargert. Han hade ett speciellt öga till mig eftersom jag i realskolan var kompis med Christer, hans son. Sigurd såg till att jag fick stipendium som helgelev på Framnäs. Curth Forsberg lät mig bli elev till en blivande klarinettpedagog. Detta är väl i stort sett den enda undervisning jag fått inom musiken. Allt annat har jag lärt mig själv. Curth gästspelade ibland med Musikkåren och det var högtidsstunder då han spela solon där.
Jag kanske skall presentera mig lite mer. Född 1943. Bodde i Gullträsk tills jag var 4 år, sedan Böle i 4 år och Lillpite i 9 år innan vi flyttade till Piteå vid pappas pensionering (folkskollärare var han). Efter studenten och lumpen bar det av till Umeå. Nu hade jag bestämt mig för att lägga av med musiken. Jag hade inte självförtroende nog och kände inte samma grundtrygghet som Arno, att det fixar sig. Efter ett års studier i statistik (av alla ämnen) blev jag anställd, kanske hade jag någon liten fallenhet för detta.
Under första sommarlovet i Umeå gjorde jag ett inhopp i Gunnar Bäcklunds orkester. När vik-et var över kom Gunnar med ett kontraktsförslag, ville att jag skulle fortsätta med dem och de skulle dra på ett års turné till Tyskland (som för övrigt gick riktigt snett). Samma vecka kom anbudet från Statistiska Institutionen. Jag tvekade inte och musiken fick vika. Föga anade jag då att det skulle bli en 45-årig sejour inom det akademiska. Tråkigt blev det aldrig, men musiken fick vila ett tag.
När jag disputerade hade jag fixat musik till kvällen. Eskil Columbus hade jag blivit god vän med och han ställde upp. Han hade en saxofonist med sig. Vid senare delen av kvällen föste man fram mig och beordrade mig att spela. Efter stor tvekan gjorde jag det ändå. Och tänk, det satt som det skulle ändå på något sätt. Och då bestämde jag mig för att nu fick det vara slut med dumheter och jag började om i ett band som hette Holmsund Big Band. Ganska snart blev jag leadsax i bandet och senare dess ordförande. Inom det akademiska vandrade jag uppåt i hierarkin. En av dem jag jobbade allra mest med var Lars Lundberg. Jo visst, bror till Janne, och son till Kurt som jag lirade ihop med i Munksunds blåsorkester.
Mitt specialområde var ekonometri, tidsserieanalys och prognoser. Under doktorerandet kom jag i kontakt med SCA och kom att jobba ihop med dem under flera år. I maj 1983 fick jag ett telefonsamtal från Rom, FN-organet FAO. De ville anställa mig. Säkert kom det någon rekommendation från SCA. Omröstning i familjen, hustru och två små grabbar. Jag förlorade. Efter ett visst funderande från flera håll blev det så att jag och Lasse Lundberg fick på distans göra den analys som skulle ligga till grund för långsiktiga prognoser för världens efterfrågan på massa, papper, trävaror och skivmaterial, land för och för regioner och slutligen för hela världen.
Vi åkte till Rom då och då, vilket gjort att jag blivit en riktig Italienälskare. En häftig utmaning. Det jobb Lasse och jag gjorde ligger än i dag till grund för det arbete som görs i Rom i denna fråga. År 1990 blev jag engagerad av FN i Genève i samma fråga men då med fokus på Europa. Dessa två uppdrag gjorde jag på någon sorts kvartstid vid sidan av jobbet vid universitetet.
Under en period var jag rektor för Handelshögskolan i Umeå. Men vid millennieskifte gick tiden ut för detta och jag ville inte fortsätta. En professur var utlyst i Växjö (numera Linnéuniversitetet) i ämnet ’Skogsnäringens marknadsvetenskap’. Mitt i prick faktiskt. Jag sökte och fick den och veckopendlade under två år. Men 2002 flyttade jag hit. Dessvärre gick det ut över äktenskapet, som dock hade knakat en hel del i fogarna. Snabbt var jag inne i musiklivet här, i dess storband, och några andra grupper.
Efter pensioneringen 2012 är jag nu heltidsmusiker. Jag leder tre jazzgrupper, arrar och komponerar för oss. År 2011 fick jag utmärkelsen Jazz-Oskar, som årets jazzmusiker i staden. Jag gläder mig givetvis åt detta. Vi har spelat in några skivor. En med låtar jag själv har skrivit. Det är kompositioner, vars texter min särbos pappa en gång skrev. Helt olika i stil, traditionella valser, ballader, bossa novor. Bossorna har sjungits in av Carin Lundin, en f d Växjötjej som nu är aktiv i Stockholm. Skivan belönades med 4 granar av 5 i Smålandsposten.
Och så har vi i en annan och större konstellation gett oss in på Gullins musik. Vi har sex blåsare och därför skrev jag helt nya arr. Därtill var originalarren skrivna för danspublik, dvs de skulle vara korta. En skiva spelades in och fick likaledes 4 granar i Smålandsposten. Styrkt av detta skickade vi in skivan till Orkesterjournalen, där den också fick ett mycket positivt mottagande.
Under några år var jag dekanus för MNT-fakulteten här i Växjö. Jag blev då givetvis bekant med Johan Sterte, Din nuvarande rektor. En mycket bra sådan, jag (vi) saknar honom. Men hälsa honom gärna om Du får tillfälle.
Jag har en bekant här i Växjö som heter Lars-Göran Högman. Han kommer från Töre och hade en hel del med Framnäs att göra, möjligen känner Du eller KG till honom. Han har berättat för mig denna historia. Lars-Göran jobbade vid ett tillfälle för Rikskonserter. Där fick någon idén att nu skulle man bilda eleverna på högstadiet. En violinist och pianist från Tjeckien – tror jag – kontrakterades för en konsertturné. Eleverna gjorde uppror och varje konsert blev ett kaos. Nu skulle de komma till Öjebyn. Rektorn på stället, Hasse Granström (som Du kände), gick in till eleverna och sa: ’Nu är det så här pojkar och flickor, man sko’ vara arti’ å applåder’. Som kom dagen och Hasse hade pli på ungarna så det blev applåder. Rörda av denna succé frågade musikerna om det möjligen kunde bli ett extranummer. Då kom ett unisont och rungande NEJ från publiken. Där gick ändå gränsen.
Jösses så långt det blev. Ursäkta detta. Men nu vet Du rätt mycket om mig och att jag för fulla muggar njuter av tillvaron. Jag söker ständigt förbättra mitt spel, har nog aldrig varit bättre, men det säger egentligen ingenting. Min devis lyder: ’Bra lär det aldrig bli, men bättre’. Arren skriver jag i ’Finale’, vilken välsignelse att dessa program finns som underlättar så mycket.
Men återigen vill jag gratulera till boken och jag är tacksam för alla de hågkomster de väckte hos mig.
Många varma hälsningar från mig / Anders Baudin i Växjö
